Kommer ni ihåg den gamla Chris Rea-klassikern där första strofen lyder

“I’m driving home for Christmas”

Vad många inte vet är att andra strofen ser ut såhär:

”Oh, I can’t wait to see those helt sjuka mängder vansinnigt fula vägskyltar”

Är du osäker?  Lyssna noga igen eller läs min text nedan.

Det kommer kanske som en överraskning för många, inte minst Vägverket, men det är faktiskt 2017 nu. Det innebär bland annat att 11 av 10 svenskar har en smartphone med kartfunktion. Dessutom ingår det, vare sig du vill eller inte ett navigationspaket i mer än 102 % av dagens sålda bilar. Då behöver vi inte dessa förbannade vägskyltar som fullkomligt besudlar vårt vackra landskap.

Ja, jag verkar kanske lite småsur och uppretad här men helt seriöst, vad håller vi på med? Sverige är, (ja, jag är kanske något subjektiv) världens vackraste land. Vi har en helt magisk natur och ett omtumlande vackert landskap. Att köra bil kors och tvärs genom våra landskap är en ynnest. Om det inte vore för de förbannade vägskyltarna.

Jag vet inte var det gått snett. Antingen har vägverket tvingats sysselsätta alldeles för många prao-elever under de senaste 20 åren eller så har Kjell-Yngve helt enkelt bara tråkigt på jobbet och känner sig understimulerad?

Ni förstår fortfarande inte vad jag pratar om?

Då ska jag berätta. Om man sätter sig i en bil och kör från till exempel Karlskrona till Värnamo (en sträcka på 17 mil) så ser man i runda slängar 1700 skyltar om hur långt man har kvar till Värnamo. Varför? Det vet man ju redan i och med att man rattsurfar och dessutom har en halvtafflig röst som ständigt avbryter den viktiga radioreklamen med ”fortsätt på den här vägen i 35 km till” från bilens egna navigationssystem.

Men, de 1700 Värnamoskyltarna räcker inte. Inte på långa vägar. De blå skyltarna som bestämmer avstånd till orten kryddas med vita dito där det står viktiga saker som till exempel ”Gårdsbutik” och ”Nedlagd kvarn” eller orangea där det står diverse påhittade bynamn ”Hålebäckshultsfors 3km” eller ”Fiskarsvikslägeskrök 2km”. Byar som inte ens finns på riktigt som därför ingen ens åker till. Bara något som Kjell-Yngve eller någon av alla hans två miljarder praoelever tvingats stansa ut.

Som om inte detta vore nog så har ju folk en förmåga att göra egna skyltar. Precis som om det inte räcker och blir över från Vägverket. Naturligtvis ska Maj-Liz frisörsalong i Hittepåbyltebruk texta en egen skylt med neonrosa bakgrund och sätta upp längs vägkanten 2 km innan samhället som inte finns. Det samma gäller givetvis pizzerian, däckbytarfirman och vintageboden. Alla ska tvunget besudla vår svenska natur med sina skyltar.

Det har gått så långt för egen del att jag numer blundar när jag kör bil. Helt och hållet. Visst, samtalen till försäkringsbolaget har ökat en hel del under hösten men jag mår så otroligt mycket bättre i min designsjäl.

Jag slipper uppleva alla fula skyltar och jag slipper känna mig behandlad som totalt förståndshandikappad.

Så mina vänner, kör försiktigt när ni åker hem för att fira jul och ha framförallt en riktigt trevlig helg!

/m

Vad hände i maj 2017? Det jag minns med glädje var det väldigt lyckade eventet jag skapade för Cosentino Scandinavia men det som gav mest snurr här på bloggen var mina tankar om lastpallar. Tyvärr återkommer de titt som tätt och trots mina ganska bestämda åsikter har jag inte lyckats förändra världen något nämnvärt. Därför blir det en omgång till här:

Förlåt det långa avbrottet med tisdagstemat Hiss eller Diss? Det är inte det att det inte funnits saker att hissa eller dissa den senaste tiden det är bara det att tiden inte har räckt till. Ni vet hur det är. Det ska byggas växthus, anordnas strumpbingo, spelas in poddar och drickas vin. Ett fasligt sjå helt enkelt. Nu är det i alla fall dags. Ett ämne som jag grunnat på länge och dessutom berört i Designterapin, men nu är måttet rågat. Jag pratar såklart om lastpallar.

Det finns folk med mer än 12000 följare på Instagram som på fullaste allvar bygger soffbord av lastpallar. Inte ens produktionsteamet bakom Superskaparna skulle komma på idén att vitlasera en lastpall och kalla det för soffbord. En lastpall är en lastpall. Truckförare och lastbilschaffisar använder lastpallar för att köra omkring saker på. En lastpall är alltså en lastpall. Inte ett soffbord. Det kvittar vilket perfekt färgkodskoma av shabby chick du fastnat i. Det. Är. Inget. Soffbord.

Fler saker som lastpallar inte är, undrar ni. Jo, det kan jag berätta. Lastpallar är inte montermaterial på en möbelmässa. Man använder alltså inte lastpallar som displayyta för att visa vilken ny fin stol man gjort.Truckförare och lastbilschaffisar använder lastpallar för att köra omkring saker på. En lastpall är alltså en lastpall. Inte ett podium.

Men det som fick den berömda bägaren att rinna över var det jag såg på Facebook i morse -tack för tipset Jocke! – Bauhaus, det småtyska gubbdagiset, har kommit på världens bästa affärsidé. Lastpallar. Inte bara som soffbord utan även som soffa. För futtiga 2076kr (obs notera ordinariepris på 2595kr, snacka om fyndpris) kan du nu bli glad innehavare till århundradets, inte bara fulaste, utan även mest obekväma sittmöbel, alla kategorier.

Känner du att soffan är en aningen för stor investering så kan du ju använda ritningen till soffbordet. Själva soffbordet är tydligen bortplockat efter den här dialogen med Bauhaus men ritningen ligger kvar…

Lyfter dock ett varningens finger, för vad det nu är värt, men bygger du ett soffbord av en lastpall så avföljer jag dig. Ok?!

Veckans solklara diss tilldelas här med alla former av DIY där ordet lastpall är inblandat. Jag vill inte se fler galna upptåg med lastpallar. Någon måste sätta ner foten och säga stopp. Vad är annars nästa steg? Badhandduk, kaffekokare och astmainhalator…

Bevare mig väl.

Imorgon fortsätter jag min sammanfattning med juni och en hel del målande i fokus.

/m

Jo tack. Jag vet. Det är en aning sent och de flesta av er bäftar ut i soffan efter Mandelmans julspecial, men ni tappra själar som fortfarande är vakna ni ska minsann få valuta för bredbandsfakturan. Eftersom jag har bestämt mig för att summera mitt bloggande år så kommer även idag en repris. Kanske viktigaste texten i april. Kanske inte. Den handlar hur som haver om hur inredningsvärlden såg ut för cirka åtta månader den

Hur ser det egentligen ut? Vad är det som händer i inredningsvärlden de här vårvägrande dagarna i april 2017? Vad är det som syns i våra flöde? Jo, det kan jag berätta. Det är två saker. En rosa och en blå. That´s it. Den rosa består av körsbärsblommor, helst fotograferade i Stockholm. De finns såklart på andra platser i landet men det verkar vara mer eller mindre lagstadgat att om du bor och verkar i Stockholm så måste du fotografera körsbärsblommor från Kungsträdgården. Jag vet inte riktigt vad som händer med de som inte gör det, kanske dubblas hyran, kanske får de betala en extra vägtullsavgift, kanske kommer det elaka troll som gör uddapar av alla strumpor i tvätten?

Jag vet inte. Men jag vet att det är mycket körsbärsblommor just nu. 50 % för att vara exakt. De andra femtio procenten är vikta åt nyheten som alla tävlar om att basunera ut. ”OMG! Det finns en blå kasse som liknar en blå kasse! Stoppa pressarna! STOOOPPPPAAA PRESSSSSSAAAARRRRNA!”

Svensk Damtidning, Ystads Allehanda, Hänt i Vecken och alla de andra stora inredningsmagasinen skriker ut nyheten med den ena rubriken fyndigare  än den andra om att det finns en blå påse som ser ut som en blå påse. Vilket jefla scoop! Jag tror att Balenciaga bryr sig ungefär såhär mycket (håller upp ena handen och visar ett minimalt utrymme mellan pekfinger och tumme)

För att visa hur det ser ut rent fysiskt i mitt flöde har jag tagit mig friheten att sno lite bilder från internet. Om någon vill stämma mig så går det bra.

Ni förstår?

All heder åt mannen hos Balenciaga som har på dig det vi i Skåne kallar pissetofflor. Är det nästa trend måhända?

Visst var april 2017 intressant? En vild gissning är att vi ser exakt samma sak 2018 fast körsbärsblommor och Nikea istället.

/m

Ja, jag fortsätter belasta er med gamla alster. Kanske är det så att jag tack vare Bloggkommentatorerna har fått en och annan ny läsare och jag vill ju inte att de ska tro att jag bara gnäller hela tiden. För det gör jag ju inte… Alltså inte alltid i alla fall. Som i texten om Pile Of Shit till exempel från mars. Där var jag ju bara mitt vanliga trevliga jag.

Nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag varit tyst den senaste tiden. Vissa läsare tycker kanske till och med att det varit en lugn och fridfull period utan mitt evinnerliga tyckande och tänkande. Jag hade faktiskt tänkt att vara tyst i ytterligare några dagar men så dök pressreleasen om Pile of Shit upp i min inkorg och då blev måttet rågat….

Egentligen skulle jag vilja kopiera hela pressreleasen och lägga in den här så ni själva fick läsa och skratta men det blir enklare om jag väljer ut lite fina highlights eller hur?

”Pile of Shit är saken du vill ha men inte behöver” säger Jennie Rhönnstad.

”Detta är det dummaste jag någonsin har läst” säger Martin Wendelbo.

Jennie jobbar på företaget Bedazzled. Tillsammans med designbyrån Straight har de utvecklat år 2017 hittills dummaste koncept – Pile of Shit. Bokstavligt och bildligt talat.

”Varumärket kännetecknas av stora extravaganta smycken, ofta med en humoristisk underton. Pile of Shit präglas utan tvekan av denna humor, men i en harmonisk kombination med Straights syn på produkter och deras funktionalitet.”

Nej! Jag har inte själv hittat på ovanstående citat. Det är äkta. Vi läser det igen och tar oss en funderare. Humoristisk underton? Harmonisk kombination? Produkters funktionalitet?

Humorn i att driva med mindre skickliga och kanske inte fullt så motoriskt lyckade människor? Är det verkligen roligt? Den harmoniska kombinationen av att någon lyckats vrida upp ugnen så pass att vissa delar börjat smälta? Funktionaliteten att det oavsett hur mycket skit som redan ligger i den stora blå containern för plåtskräp på återvinningsstationen så är det alltid möjligt att även slänga detta?

Inte ens Superskaparna under vildaste absintrus hade kunnat prestera liknande märkligheter.

Vill man så kan man såklart köpa något av föremålen. För 5000kr. Morberg, jag tar tillbaks allt jag sa om skärbrädan. Allt är förlåtet. ALLT.

Tack för att du orkade dig hela vägen hit. Imorgon kör vi igen!

/m

Ja, det är väl liksom lika bra att köra på. Knyta ihop mina säckar, plocka ner mina bollar och ser vad jag egentligen gjorde och tyckte under 2017. Efter att ha lämnat januari bakom oss är det nu dags att rikta blickarna mot februari. Månaden då designsverige briserar i det som folkmun kallas möbelmässan och det som på riktigt heter Stockholm Furniture and Light Fair.

Mina tankar samlade runt den händelsen såg ut så här:

En intensiv designvecka i Stockholm lider mot sitt slut och det är verkligen dags att sammanfatta det hela. Vad hände? Hur var det? Vem var där? Vem sa vad? Vi kör en liten Årets…-lista helt enkelt.

Årets party stod onekligen Elle Decoration för. Sagolik fest, god mat, underbar dryck, vackra människor och jag. I samma lokal.

Årets fulaste monter fick tydligen pris som raka motsatsen. Kinnarps, with all do respect, det såg faktiskt ut som Barbasmurf transformerat sig till Finlandsfärjan.

Årets finaste monter för andra året i rad är Tarkett. Vi behöver inte diskutera det vidare. Det bara är så.

Årets roligaste citat stod en vinnare för. På Elle-galan. ” Tack Sköna Hem”.  Jag säger också tack . Jag har snart slutat skratta.

Årets mest intressanta utställning fanns på Wetterling Gallery där Iittala gav intressantaalternativ på framtidens måltidsstunder.

Årets rotfrukt – Blå Kongo. I kavajfickan. No further questions….

Årets kommentarsflöde hittar man hos Trendenser som inte var med för första gången på en miljard år. När jag blir stor ska jag ha lika engagerat medhåll från mina läsare.

Årets outfit – Dött lopp mellan Stefans LSD-dopade kostym och Krickelins fantastiska polkagrispyjamas. Mer sånt i världen så blir allt bättre. Jag lovar!

Årets badrum…..

är inte helt olikt…

Förra årets badrum…

Årets färg – är inget annat än total fadäs och nederlag för Pantones Greenery. Allt var korallrött i en varm, behaglig, för mig dock helt obegriplig färgskala.

Årets snackis är troligtvis den hittills obekräftade hörsägen om en kritiskt granskande pod vid namnet Designterapin.

Årets lärdom fick jag själv. Om jag skriver saker som folk tar illa vid sig för får jag tydligen prata ut om det istället för att dansa. Det är ingen nackdel säger folk som sett mig dansa.

Årets mest oväntade location hade Årets Rum styrt upp. En galakväll i ett parkeringshus. Hette i och för sig Lastkajen. Men det kvittar. Coolt var det!

Årets gladaste pristagare kammade hem pris på ovanstående galej. Grattis Anna!

Årets mest relevanta hashtag heter #selectedbydesignbloggarna

Årets gladaste möte var med Per Olav. Vilken energi, vilket skratt!

Det får faktisk räcka där… Det finns garanterat massvis med outforskat material till fler Årets…-utnämningar men jag måste kolla reprisen av Uutiset som börjar om 5 minuter så någon annan får ta det. Ok?

Imorgon, eller någon helt annan dag så fortsätter jag fundera på det gångna året. Läs om du har missat, hata om jag tjatar.

/m

Efter en ganska återhållsam höst på bloggfronten från min sida är det faktiskt dags att summera mitt hyfsat intensiva år. Jag har på grund en ganska hög arbetsbelastning inte kunnat producera den mängd innehåll jag velat. Men det gör inget. Istället för att fylla mina sidor med meningslösa nyheter och affilliate-länkar till HÄR, HÄR och HÄR har jag valt att hålla käft. Finns det inget att skriva om som skriver jag inte. Finns det ingenting att tycka om så tycker jag inte. Simple as that.

Nåväl,

Mitt år började storstilat med en text om Kakan Hermansson och Artilleriet. Det gick sådär. Christian blev vit kränkt man och skällde på mig under pågående Elle Decoration Design Awards. Jag vet fortfarande inte om han trodde att jag lyssnade eller brydde mig. Jag är hyfsat avtrubbad på den fronten i och med att jag lämnar tre barn på skolan varje dag.

Så här såg det ut:

Alltså, jag älskar Kakan Hermansson. Kanske inte när hon vinner över mig i På Spåret, men annars har jag nästintill avgudat  varje steg hon tagit i offentlighetens ljus sedan hennes samarbete med Mash Up International. Ett geni kort och gott. Nu har Kakan slagit till igen. Med en helt mästerlig plan. Hon har lyckats lura, inte bara Artilleriet, utan även hela svenska Instagram/Bloggosfären med sina… krukor?

Jag är ju inte helt säker men jag jag har sett tillräckligt med tv-deckare för att kunna lägga fram två case här. Båda ganska troliga. Det ena är att Kakan har någon form av syskonbarn som via ett par bemärkelsedagar och julaftnar under ett par års tid försett henne med klassiska Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden-paket. Eller. Alternativ två. Kakan har lockats in på den kriminella banan och helt enkelt stulit dessa, av småbarns fingrar hopknådade trolldegsknyten, från förskolan Urgulliga Uttern.

Det kvittar. Nej, jag stödjer såklart inte någon kriminell verksamhet, men det kvittar. Det är mästerligt. Alla har skrivit om det, alla har instagrammat om det. Men ingen har reflekterat. Kan vi göra det ett tag. Sen instagrammar vi och bloggar. Deal?

En stor och innerlig hatt av för de pengar som hamnar hos Rosenlundstödet. Mer sånt! Bara det inte ser ut såhär.

Imorgon, eller någon annan dag så blir det en ny tillbakablick och fortsatt sammanfattning på det gångna året som inredningsbloggare.

/m