MARTINREDA

Sveriges roligaste inredningsblogg! Design, inredning, möbler och trender


Lämna en kommentar

Johanna Högväg – Cervera

Ibland blir man lite extra glad. När nyheten om Johanna Högvägs samarbete med Cervera dök upp var ett sånt tillfälle. Anledningen till just extra glad är att Johanna är en f.d kollega till mig och att kollektionen är superfin. Kolla själva!

Det är så galet roligt att se Johannas mönster applicerade på flera olika produkter. När jag först hörde talas om nyheten var jag i vanlig ordning skeptisk. Lite för att jag var rädd att Johannas säregna design skulle försvinna och lite för att det skulle hamna i det allt för vanliga puttenuttigullegullduttedutt-segmentet. Jo det är visst ett ord!

Så fel jag hade och så glad jag blev. Johannas skarpa och lekfulla mönster funkar alldeles perfekt på Cerveras sortiment. Detta är något jag absolut ska klicka hem!

Men brickorna då? Det var ju ett tag sedan alla skulle göra brickor och det var också bara det som fanns att beskåda på Formex. Kommer ni ihåg? Är det verkligen ok att göra brickor nu igen? Japp. Det har alltid varit ok om det har varit väldesignade brickor. Johannas bricka är fantastisk.

Precis som Hannas bricka.

Alltså, väldesignade produkter finns det alltid plats för. Nu vet ni.

/m

 

 


2 kommentarer

Möbelbruket räddar världen

Häromdagen hade jag det stora nöjet att få träffa Möbelbruket och Lundbergs Möbler för att få höra mer om deras gemensamma projekt. Två timmar, några koppar kaffe och några frukostfrallor senare hjular och jämfotahoppar jag Norra Hamngatan ner av ren och skär lycka. Det finns kanske en framtid för världen trots allt?!

För så här kan vi inte ha det. Bilden ovan är i och för sig en konstinstallation (minns ej konstnären men kommentera gärna så redigerar jag) men det är lite så här verkligheten ser ut.

Kortfattat så går projektet ut på att alla dessa hundratals avdankade, skamfilade och i många fall synnerligen jättetråkiga möbler som står runt om i vårt avlånga land i diverse offentliga lokaler såsom vårdinrättningar och kommunhus får nytt liv. Till en klimatpåverkanskostnad som är hälften av nyproduktion av de samma.

Vi tar det en gång till. Alltså halva CO2-utsläppet. Fattar ni?! På 20 renoverade stolar sparar man alltså ett helt bokträd som då får stå kvar i skogen och fortsätta göra nytta.

Möbelbruket tar in stolar och tillsammans med ett antal snickerier i Tibro ser man till att rikta upp stolarna, tvätta dem och sätta på nya möbeltassar. Sen är det klart. Naturligtvis kan du välja vilken färg du vill och dessutom klä om sitsen i vilket tyg du vill.

På riktigt. Ni förstår hur bra detta är?

-Ja, men är det inte bara fula stolar då?

Nope. Se själv nedan.

Vi är nog ganska många som skulle vilja ha en Wien från Gemla.

-Men blir inte det fasligt dyrt.

-Nope. Ungefär halva priset.

Dags för en recap här. Du får alltså stolar till halva priset som lämnat efter sig hälften så mycket CO2. Valet kan omöjligtvis vara  jättesvårt för inköparen, inredaren och arkitekten när nya personalmatsalen eller konferensrummet ritas.

/m

Alla bilder: Jenny Ekman


Lämna en kommentar

Sociala medier och hamburgare

Det är så många frågor just nu och jag känner att jag inte riktigt hinner beta av alla, men jag ska göra mitt bästa för att besvara de absolut viktigaste. Känns det som ett bra upplägg för er?

Varför bloggar du inte så mycket nu? Vad håller du på med egentligen? Vad ska man göra på torsdag nästa vecka? När kommer nästa avsnitt av ananaspodden ut? Det är några av de frågor som ramlat in och som jag nu väljer att besvara.

Först och främst, mitt bloggande har inte upphört, det går bara på sparlåga just nu. Jag skriver dock fortfarande krönikor som snart ska publiceras här och där inom kort. Men det beror på lite olika saker såklart. Den främsta är att jag är helt och hållet uppslukad av mitt fantastiska jobb på ColourHouse. Fy för sjuttsingen vad jag trivs bra där. Men sen är det också så att någon (läs hund) har hoppat/tassat/gnagt bort mitt ”o” på tangentbordet. Det kan tyckas vara ett billigt svepskäl men låt mig då ställa en enkel fråga, hur fasen skriver man till exempel ”oordning i orimligt oversized apartements i Saltsjö Boo” utan tillgång till den lilla knappen med en hyfsat rund ring på? Va?!

Vad jag håller på med egentligen? Det är en bra fråga. Den besvaras enklast genom att svara på den tredje frågan, den om vad man ska göra nästa torsdag den 3/5.  Då ska man genom att närvara på min intensivutbildning i sociala medier garantera min vinst i tävlingen ”Den som först säljer klart sina platser till sin respektive utbildning blir bjuden på öl och burgare av sin motståndare” Nu har jag i och för sig redan sålt slut på ganska många datum men just den 3/5 så finns det ett ytterst fåtal platser kvar. Och nej. Det är ingen riktig tävling, men jag råkar gilla hamburgare. Mycket. Roffa en plats med en gång vettja. Det blir skoj, trams, hittepådiagram och en massa viktig och riktigt fakta om sociala medier. Tänk er Kurt Olsson vs ett japanskt höghastighetståg.

Ananaspodden då? DEN HETER INTE SÅ!!! Designterapin är namnet. Nästa avsnitt släpps så fort Peter kommit ihåg att ta med sig sin mikrofon till nästa inspelning. Det kommer att bli ett bra avsnitt. Troligtvis pratar vi om Milano, Ikea och konstiga saker på Instagram.

/m

 


4 kommentarer

Topp 5-listan

Alla som läser inredningsbloggar och följer inredningsmagasinen vet att topplistor av alla möjliga sorter är bland det viktigaste content man kan publicera. Det är topp 5-listan på de snyggaste porslinskatterna, topp 7-listan på de bästa tavellisterna och topp 10-listan på de mest skandinaviskt minimalistiskt stylade lägenheterna från sekelskiftet. Inget får missas! Just det står ofta i rubriken. Jag tänkte inte vara sämre. Så här kommer min topp 5-lista över de mest hatade inredningsprylarna just nu. Missa inte

1.Ballonger

Ja, det kan låta konstigt. Men precis så som 99,8 % av Sveriges befolkning det senaste året har tagit sig rätten att helt plötsligt bli glutenintolleranta så har jag tagit mig friheten att bli überallergisk mot ballonger. Det är inte bara det att det är ett fasligt sjå att blåsa upp dem – en del av dem går dessutom sönder med en så kallad smäll, vilket skrämmer livet ur vilken vettig människa som helst – det är även det att de aldrig försvinner. Alltså aldrig. Vi hade kalas i januari, det hänger fortfarande ihopskrumpnade kulörta plastpungar lite varstans i huset. Det är ingen värdig inredningsdetalj. Det kan jag tala om. Sen är ju det därmed ballonger och ganska intimt förknippat med barn. Barn är helt värdelösa på att hantera ballonger. Sämst faktiskt. Det ska tvångsmässigt bankas och slås på de färgglada töjplastbitarna så fort man går förbi. Värdelöst.

2.Pyssel

Ni vet vad jag pratar om. Glitterpennor, pärlor, limstift, papper och random bös som ska sammanfogas på alla möjliga och omöjliga sätt.

Är det inte härligt att ha så kreativa barn?

– Ehhh, nej!

Efter dagens pysselstund har jag en hund som lätt skulle platsa in som rekvisita på Studio 54. Hunden var inte ens med i pysslet. Ni som bor norröver och klagar på att det är mycket snö att skotta, you ain´t got shit on hur mycket paljetter, pärlor och glitter jag måste skyffla upp innan jag hittar trappan som leder upp till sovrummet. Det är kanske en av de största anledningar till att jag sitter här och skriver. Jag orkar inte skotta mig fram till trappan. Pyssel, så fruktansvärt ovärd inredningsdetalj!

3. Smoothies

Va?! Ska han klaga på smoothies nu? Det som är så snyggt på Instagram, säger ni. Ja, det ska han, säger jag. För verkligheten bor inte på Instagram. Jag vet inte om jag rubbar er världsuppfattning nu, det kanske blir lite mycket på en gång? Jorden är inte platt, tomten finns inte och nu detta: Smoothies på Instagram ser inte ut så i verkligheten. Förlåt. Men någon måste säga hur det är. Så här är det.

På bänkskivan i ek ligger stavmixern, fastetsad i någon helt normal ingefära-blåbär-lime-jordgubb-mango-ananas-grönkål-honung-yoghurt-blandning. Det kallas i folkmun för epoxylim. Det är alltså bara att gå ut i förrådet, hämta domkraft, stämjärn och kofot. Några svettiga svordomar senare är mixern frilagd och förhållandevis ren. Skönt skulle man tro, men så är det verkligen inte, För då måste man svida om och ta på sig skotskrutig kavaj, konstig hatt och sätta en pipa i munnen för att leka Sherlock Holmes. Nu ska nämligen de urdruckna smoothieglasen letas upp och hämtas in. Likt en spårhund smyger jag omkring med förstoringsglas och en sån där vippa man har när man kollar fingeravtryck. Jodå. Där står ett glas. Under trappan. Ytterligare ett bakom soffan och sen två stycken ute i grovköket på bänken bredvid den rena tvätten. Under trappan? Vem dricker smoothies under trappan? Varför? Man blir liksom lite orolig som förälder här….

4. Slime

Japp. Slime. I alla dess former och storlekar. Så fruktansvärt ickeinredning så att klockorna stannar. Var jag än vänder mig så ser jag slime. Köksbordet, handfatet eller huvudkudden. Helt obegripligt.

5. Sodastream

Detta är kanske det mest akuta samhällsproblemet vi drabbats av på många år. Ingen bryr sig. Politikerna lyfter aldrig frågan och inte ens Joakim Lamotte har varit förbannad i sin bil över dilemmat. Vi pratar vår tids största visuella miljöförstöring här och ingen säger något. Skandal!

Ni förstår inte? Jag ska förklara.

Det vankas fin middag för att fira något speciellt. Den vita linneduken ligger på plats, kristallglasen är framdukade och ljusen är tända. De ljuvliga dofterna från spisen sprider sig runt hela huset och det spelas alldeles lagom mysig musik på en alldeles lagom volym. Det finns inga ballonger. Inget pyssel. Inget slime och alla ingredienser till att göra eventuella smoothies är slut. Världen är en vacker plats och vi sätter oss till bords.

Vänta lite, jag ska bara bubbla lite vatten. *insert helvetesljudet från yttre rymde som skulle gjort Chewbaca grön av avund*

På bordet står nu en före detta genomskinlig plastflaska, med grå botten och vit kork. (ja, det var längesedan vi slutade färgkoordinera korkarna med själva bottenfärgen på flaskan)

Världen är inte längre en vacker plats.

Det är 2018 och så här ser det tydligen ut och så låter det tydligen. Skicka en Tesla till Mars? Inga problem, det löser vi! Få en snygg förpackning och en ljudlös tillverkning? Nja…Vi har liksom lagt vårt fokus på lite viktigare grejer. Som att skicka en Tesla till Mars.

/m

 

 

 


Lämna en kommentar

Vertikal vinyl

Japp! Inte helt otippat, men ni hörde det här först. Hörde vad? Trenden om vertikalspelande vinylspelare. Alltså skivspelare som spelar vinylskivor i ett så kallat hängande format. Vinylskivor? Ja, riktiga skivor alltså. Inget strömmat trams eller musik på en USB-sticka. Vinylskivor helt enkelt.

Min tes är som vanligt helt ogrundad och ganska vag. Jag har egentligen bara två exempel. Ett från nu och ett från när Luther dog. Vi börjar med det senare.

För sisådär 35 år sedan var jag gruvligt avundsjuk på min granne. Han hade fått en vinylspelare som stod upp på hans skrivbord. Där spelade vi Kraftwerk och Depeche Mode så öronen blödde. Visst den var anskrämligt ful och hade skämt ut vilken Alvhemsstylad lägenhet som helst men jag var fortsatt avundsjuk. Pappa märkte detta. Ljudnördspappan. På ett faderligt vis i allmänhet och och ett ljudnördsfaderligt vis i allmänhet pratade vi  sakligt ut om detta

Sånt jävla plastskit från Korea vill ingen ha!

-Fast Mitsubishi är väl från Japan?

-Plastskit!

-Men lite coolt i alla fall?

-Nej!

Sen hade vi liksom pratat färdigt om den saken. Jag övergick till SL 1200 och så var den saken ur världen. Men.

Nu 2018 dök detta upp. Vilket får minnena att komma tillbaka. Äntligen har vi fått något som kan duga i vilken Hemnetannons som helst. Dude från Minho Lee och DAWN.

/m

 

 


5 kommentarer

I´m driving home for Christmas…

Kommer ni ihåg den gamla Chris Rea-klassikern där första strofen lyder

I’m driving home for Christmas

Vad många inte vet är att andra strofen ser ut såhär:

Oh, I can’t wait to see those helt sjuka mängder vansinnigt fula vägskyltar

Är du osäker?  Lyssna noga igen eller läs min text nedan.

Det kommer kanske som en överraskning för många, inte minst Vägverket, men det är faktiskt 2017 nu. Det innebär bland annat att 11 av 10 svenskar har en smartphone med kartfunktion. Dessutom ingår det, vare sig du vill eller inte ett navigationspaket i mer än 102 % av dagens sålda bilar. Då behöver vi inte dessa förbannade vägskyltar som fullkomligt besudlar vårt vackra landskap.

Ja, jag verkar kanske lite småsur och uppretad här men helt seriöst, vad håller vi på med? Sverige är, (ja, jag är kanske något subjektiv) världens vackraste land. Vi har en helt magisk natur och ett omtumlande vackert landskap. Att köra bil kors och tvärs genom våra landskap är en ynnest. Om det inte vore för de förbannade vägskyltarna.

Jag vet inte var det gått snett. Antingen har vägverket tvingats sysselsätta alldeles för många prao-elever under de senaste 20 åren eller så har Kjell-Yngve helt enkelt bara tråkigt på jobbet och känner sig understimulerad?

Ni förstår fortfarande inte vad jag pratar om?

Då ska jag berätta. Om man sätter sig i en bil och kör från till exempel Karlskrona till Värnamo (en sträcka på 17 mil) så ser man i runda slängar 1700 skyltar om hur långt man har kvar till Värnamo. Varför? Det vet man ju redan i och med att man rattsurfar och dessutom har en halvtafflig röst som ständigt avbryter den viktiga radioreklamen med ”fortsätt på den här vägen i 35 km till” från bilens egna navigationssystem.

Men, de 1700 Värnamoskyltarna räcker inte. Inte på långa vägar. De blå skyltarna som bestämmer avstånd till orten kryddas med vita dito där det står viktiga saker som till exempel ”Gårdsbutik” och ”Nedlagd kvarn” eller orangea där det står diverse påhittade bynamn ”Hålebäckshultsfors 3km” eller ”Fiskarsvikslägeskrök 2km”. Byar som inte ens finns på riktigt som därför ingen ens åker till. Bara något som Kjell-Yngve eller någon av alla hans två miljarder praoelever tvingats stansa ut.

Som om inte detta vore nog så har ju folk en förmåga att göra egna skyltar. Precis som om det inte räcker och blir över från Vägverket. Naturligtvis ska Maj-Liz frisörsalong i Hittepåbyltebruk texta en egen skylt med neonrosa bakgrund och sätta upp längs vägkanten 2 km innan samhället som inte finns. Det samma gäller givetvis pizzerian, däckbytarfirman och vintageboden. Alla ska tvunget besudla vår svenska natur med sina skyltar.

Det har gått så långt för egen del att jag numer blundar när jag kör bil. Helt och hållet. Visst, samtalen till försäkringsbolaget har ökat en hel del under hösten men jag mår så otroligt mycket bättre i min designsjäl.

Jag slipper uppleva alla fula skyltar och jag slipper känna mig behandlad som totalt förståndshandikappad.

Så mina vänner, kör försiktigt när ni åker hem för att fira jul och ha framförallt en riktigt trevlig helg!

/m


Lämna en kommentar

År 2017 en sammanfattning : del 5

Vad hände i maj 2017? Det jag minns med glädje var det väldigt lyckade eventet jag skapade för Cosentino Scandinavia men det som gav mest snurr här på bloggen var mina tankar om lastpallar. Tyvärr återkommer de titt som tätt och trots mina ganska bestämda åsikter har jag inte lyckats förändra världen något nämnvärt. Därför blir det en omgång till här:


Förlåt det långa avbrottet med tisdagstemat Hiss eller Diss? Det är inte det att det inte funnits saker att hissa eller dissa den senaste tiden det är bara det att tiden inte har räckt till. Ni vet hur det är. Det ska byggas växthus, anordnas strumpbingo, spelas in poddar och drickas vin. Ett fasligt sjå helt enkelt. Nu är det i alla fall dags. Ett ämne som jag grunnat på länge och dessutom berört i Designterapin, men nu är måttet rågat. Jag pratar såklart om lastpallar.

Det finns folk med mer än 12000 följare på Instagram som på fullaste allvar bygger soffbord av lastpallar. Inte ens produktionsteamet bakom Superskaparna skulle komma på idén att vitlasera en lastpall och kalla det för soffbord. En lastpall är en lastpall. Truckförare och lastbilschaffisar använder lastpallar för att köra omkring saker på. En lastpall är alltså en lastpall. Inte ett soffbord. Det kvittar vilket perfekt färgkodskoma av shabby chick du fastnat i. Det. Är. Inget. Soffbord.

Fler saker som lastpallar inte är, undrar ni. Jo, det kan jag berätta. Lastpallar är inte montermaterial på en möbelmässa. Man använder alltså inte lastpallar som displayyta för att visa vilken ny fin stol man gjort.Truckförare och lastbilschaffisar använder lastpallar för att köra omkring saker på. En lastpall är alltså en lastpall. Inte ett podium.

Men det som fick den berömda bägaren att rinna över var det jag såg på Facebook i morse -tack för tipset Jocke! – Bauhaus, det småtyska gubbdagiset, har kommit på världens bästa affärsidé. Lastpallar. Inte bara som soffbord utan även som soffa. För futtiga 2076kr (obs notera ordinariepris på 2595kr, snacka om fyndpris) kan du nu bli glad innehavare till århundradets, inte bara fulaste, utan även mest obekväma sittmöbel, alla kategorier.

Känner du att soffan är en aningen för stor investering så kan du ju använda ritningen till soffbordet. Själva soffbordet är tydligen bortplockat efter den här dialogen med Bauhaus men ritningen ligger kvar…

Lyfter dock ett varningens finger, för vad det nu är värt, men bygger du ett soffbord av en lastpall så avföljer jag dig. Ok?!

Veckans solklara diss tilldelas här med alla former av DIY där ordet lastpall är inblandat. Jag vill inte se fler galna upptåg med lastpallar. Någon måste sätta ner foten och säga stopp. Vad är annars nästa steg? Badhandduk, kaffekokare och astmainhalator…

Bevare mig väl.


Imorgon fortsätter jag min sammanfattning med juni och en hel del målande i fokus.

/m