Jag är inte ensam över att ömsom skrattat och ömsom suckat djupt åt designen företagen som tillhandahåller inredning för den offentliga miljön skapat de senaste 10-20 åren. Det blir liksom aldrig riktigt vackert när man sätter funktion före design. Det kvittar hur många köpta designpriser man skryter med eller hur många dito diplom man hänger upp i foajén. Ett höj- och sänkbart bord med bokskiva och silvriga ben är inte och kommer aldrig att vara en vacker pjäs. Funktionell ja, snygg nej.

Men nu börjar det hända saker. Helt plötsligt ramlar det in dylika produkter i våra hem. Varför? Jo, högst upp på gemene mans kravlista vid löneförhandlingarna nu är möjligheten att kunna jobba hemifrån 1-2 dagar i veckan. För att det ska kunna funka och att vi inte ska sitta som förmultnande ostbågar i soffan böjda över våra laptops så måste vi ha in den funktionella ergonomin. Men med kravet att det nu måste vara snyggt.

Detta ställer helt nya krav på leverantörerna och det uppstår en lucka i frågan om tillgång och efterfrågan. Ganska få har upptäckt denna lucka.  Ska vi sitta hemma och jobba vill vi nämligen göra det med samma utsökta estetik som när vi slappar i Fogiasoffan eller äter mat runt superellipsen. Vi accepterar liksom inget annat.

Några har begripit det. String till exempel. Äntligen skapas ett skrivbord med vettiga funktioner och ett vackert yttre.  Tyvärr kommer ingen att förstå detta förrän Lotta Agaton har stylat deras monter på möbelmässan med fokus på just det. Men tro mig, efter att i vanlig ordning ha mässan mest instagrammade monter kommer alla att kräva ett höj- och sänkbart skrivbord där hemma.

Tom Dixon har också anammat våra krav på en vackrare miljö på hemmakontoret. Även om det ännu inte handlar om höj- och sänkbara bord så är det vackra i fokus.

Vad leder detta till? En bra fråga faktiskt. Varför ska vi gå till våra småfula arbetsplatser överhuvudtaget? Varför ska vi tvingas umgås med kollegor  vi ändå inte gillar. Nu kan vi sitta hemma istället och vara smarta och snygga för oss själva.

/m