MARTINREDA

Sveriges roligaste inredningsblogg! Design, inredning, möbler och trender


3 kommentarer

Bokförlag sökes!

Jag har en löjlig dröm om att bli författare en vacker dag. Kan vara en mindre vacker dag också för den delen. Jag är inte kräsen. En dag bara. I stort sett vilken som helst utom imorgon för då har jag andra viktiga saker för mig. Nåväl, jag har skrivit ganska mycket den senaste tiden och tänkte att det kunde vara roligt att smygläcka grejer här. Ni som känner mig vet att jag har ett ordningssinne som en tvångslobotomerad utter,  så mycket riktigt kan jag inte, hur jag än söker i datorn hitta mina tvångstråcklade rader. Jag hittade däremot detta i telefonens anteckningar. Bättre än inget, om än osammanhängande och ofärdigt.

Vem är jag? Vem jag är? VEM JAG ÄR?! Alltså jag kan inte med ord beskriva hatet jag känner mot de här förbannade webenkäterna. Varför ska tvunget de nya ägarna veta vem jag är? Jag har ju jobbat här i 12 och dessutom är det en lögn. Alltså inte det att jag jobbar för det gör jag ju, i alla fall ibland,  men det där med att ”den här webenkäten tar bara några minuter att genomföra”… Bullshit! Alla vet ju att det tar minst en halv dag att klicka sig igenom de förbannade sidorna där man ska värdera saker mellan 1 – 10 och sen, som grädde på moset skriva egna åsikter.

Jag är fortfarande på första frågan. Vem är jag ? – beskriv kortfattat.

Kortfattat?! De måste ju vara helt efterblivna om de skickar ut en enkät med en sådan uppmaning till mig. Skriva kortfattat! Vilken förolämpning. Att skriva kortfattat när man har hela huvudet fullt av hur långa meningar som helst som bara vill ut. Hela tiden. Det är ju som att be slumpmässigt utvald politiker ge ett rakt svar.

Men vem är jag? Jag kan ju inte skriva sanningen. Att jag sitter här, alldeles för högt avlönad för att skriva säljande reklambudskap fast jag egentligen vill vara författare? Jag kan inte skriva att jag ser mig själv som den fulländade korsningen mellan Calle Schulman och Per Holknekt. Alltså Calle Schulman-smart och Per Holknekt-snygg. Inte tvärtom om. Fast tänk om det hade varit tvärtom. Man hade sett ut som Calle men lyckats bli dumpad av Lena Ph. Herregud vad man ska vara tacksam.

Fast det behöver jag ju inte skriva, det ser de ju direkt på min profilbild på intranätet.

Detta är andra enkäten på tre år. Någon jävla HR-avdelning vill veta allt om mig och jag tänker inte svara. Inte en gång till. Det har jag bestämt helt själv. För sånt bestämmer jag.

De nya ägarna vill veta allt om oss men jag ska nog se till att spela dem ett spratt. Men mer om det senare. Nu tänker jag alldeles för mycket på Louise.

Louise. Just det. Alla heter nämligen Louise. Om nu det första jag funderar på när jag vaknar upp är att väldigt många verkar heta Louise nu för tiden så är det absolut ingen mening med att gå upp överhuvudtaget idag. Jag får ringa och sjukanmäla mig. Hade jag haft barn hade jag vabbat resten av veckan. Måste skaffa barn. Fast det bygger på någon form av förhållande och det vet vi ju mycket väl hur bra det brukar gå. Det är nog bäst att jag bara sjukanmäler mig.

Men hur är det ens möjligt? Hela Instagram är fullt av Louise som arrangerar mer stilleben på ananas än vad det finns flyktingar på jorden. Allt i jakten på likes. Via Ananas. Louise hur mår du? Nej, jag måste ta mig samman. Jag kan inte vara orättvis mot Louise innan jag har druckit kaffe. Men det finns fler Instagrambilder på ananas från Louise än vad det finns grekiska restaurangägare som heter Yannis. Fan, Instagram kommer ju att kollapsa av den datamängden mässingsfärgade kvasitropiska frukter. Fast å andra sidan det är väl bara att bygga en ny serverhall i storleksordningen Grönland så är det problemet löst. Plus arbetslösheten i Jokkmokk. Win-win liksom.

 

Kanske ska fortsätta att skriva i telefonen. Den har jag tydligen svårare att slarva bort. Vad tycker ni?

 

/m