MARTINREDA

Sveriges roligaste inredningsblogg! Design, inredning, möbler och trender


Lämna en kommentar

MENU – TR Bulb

The first collaboration between MENU and Tim Rundle, TR Bulb is designed to be taken from apartment to apartment – installed by simply screwing it into the pendant sockets hanging in ceilings all over the world, no electrical expertise required.

 Ovanstående textrader damp ner i mailkorgen. Det är engelska. Jag är ingen baddare på engelska men en rimlig översättning borde lyda ”Hej vi heter Menu Tillsammans med en snubbe som heter Tim Rundle har vi uppfunnit en lampa. Den kan man ta med sig när man flyttar”
Det är så briljant. Helt nyskapande! Så många gånger man har flyttat och tvingats lämna kvar alla lampor eftersom ingen uppfunnit att man kan ta med sig dem förut.
Visst, jag kan ha missat något mer i mailet, men Menu får faktiskt skylla sig själva. Skickar man mail med mer än 140 tecken så orkar jag aldrig läsa hela.
/m


Lämna en kommentar

Frukost med Cosentino Scandinavia

Om man vill ha en riktigt bra start på dagen så ska man samla sina bästa polare, dricka gott kaffe och bara snacka. Svårare än så är det faktiskt inte. Det gjorde jag i torsdags tillsammans med Cosentino Scandinavia. Det var inte första gången vi hittade på trevligheter tillsammans och garanterat inte sista heller.

Cosentino Scandinavia bloggfrukost 1

Naturligtvis äter man avokadomacka på bloggfrukostar. För så gör bloggare. Det är liksom inget man kan snacka bort eller ägna kröniketid åt. Orimligt gott och alltid lika bra service på Smörgåsbaren. Ska bli spännande att se förvandlingen till den italienska touchen av Hello Monkey som snart flyttar in.

Nåväl,

Fredrik och Anna från Cosentino Scandinavia hälsade oss välkomna och bjöd på en trevlig flyghistoria till Spanien. Sen pratade vi, skrattade och drack alldeles för mycket kaffe. För så gör bloggare.

Cosentino Scandinavia bloggfrukost 2 Cosentino Scandinavia bloggfrukost 3

Vill man läsa mer om vår trevliga frukost i torsdags så kika in hos Sundling-Kicken, Ancher Design och By Emma. Kanske ett extra stort tack till just Emma som tog med en alldeles bedårande och strålande glad bloggbebis. För så gör bloggare.

Cosentino Scandinavia bloggfrukost 4

/m

 


Lämna en kommentar

Best of Year Awards

Amen alltså på riktigt. Vi måste prata om det här. Det är något fundamentalt fel i systemet. I am a true design believer. För att vara nere med kidsen så skulle man kalla mig en delieber. Hela mitt liv kretsar runt design. Jag brinner för det, det påverkar mig, jag skriver om det, jag verkar i branschen och jag umgås med design 24/7. Jag är verkligen en av förespråkarna till att design lyfts och prisas men det måste finnas något form av stopp. En rimlig gräns. En rejäl fotnedsättning. Någon som säger tack det räcker. Jag kan vara någon.

Det fullkomligen vimlar av organisationer och företag med ekonomisk vinning som högsta syfte som instiftar design awards oftare än jag hinner säga ”prata inte med mat i munnen” till mina barn. Det som fångade mig senaste var Best of Year Awards.  Kort och gott går det ut på att @interiordesignmag  nominerar 1837583234623442 st designade föremål. Tro mig det finns inte så många designade föremål år 2017.  Ett av de föremålen är Mr T. Förlåt. Verkligen förlåt här Ola Giertz, men du får klä skott här.

Men Mr T är inte det bästa du gjort.

Ola Giertz Mr T Martinreda

För er som är tveksamma och undrande så är Mr T en pall. Den är nominerad till årets bästa pall. Är det fortfarande fler som är tveksamma och undrande? Jag är i alla fall.

Jag är ju som bekant inte den som är den och jag hatar att känna mig en konspirationsteoretiker à la Flashback men är inte den här formen av designpris precis samma betalda härva som Red Dot håller på med? Mr T  kommer nämligen från Materia som i sin tur ägs av Kinnarps som i sin tur är en flitig finansiär till  just Red Dot.

För om vi tittar på pallen så är det ingen award winning design precis. Det ser lite mer ut som något från hjälpmedelscentralen. Ni vet folk med reumatism som behöver überergonomiskt utformade korkskruvar för att öppna flaskan till fredagsmyset. De använder saker som ser ut såhär. För att öppna vin. Inte att sitta på.

Det finns ju en hel drös med pallar som är snyggare under 2017.  Torus Pony, Cassinas Swish,  och svenska Lilla Snåland som är gjord av spillbitar från Lilla Åland.  Det är award winning design.

 

/m

 

 

 


Lämna en kommentar

Designhunden igen

Ja, det var ju ett sju helsikes tjatande om hundar här på bloggen . Jag vet. Men vi måste prata om det. Där är designrelaterat. Kommer ni ihåg min krönika om designhunden? Finns att läsa på Residence om någon skulle råkat missa den. Det blev en liten designhund här hemma. Stella förgyller vår vardag genom att tugga upp laddsladdar, hörlurar och tapetrullar. Det är inget problem. Det som är jobbigt att jag ser hundar överallt nu. Jag är ganska övertygad. Det har säkert funnits hundar innan, men det är först nu jag ser dem.

Eller om man ska vara petig, det är först nu jag ser hur de ser ut. De ser inte ok ut. Kalla mig konservativ men så som hundar ser ut idag rubbar ju världsalltet och vår syn på vad som är fysiskt möjligt att åstadkomma med designgenetik. Vi kan inte ha det såhär. En hund är en hund är hund och ser därför ut så. Som en hund.

Jag ser hundar som är så tillplattade i ansiktet (heter kanske något annat på hundspråk men ni fattar) att man i princip måste stoppa ett stort sugrör i nosen på dem för att frigöra andningsvägarna. Hundstackarna måste ju få andas.

Den nyfikne grannen lutar sig över häcken och frågar fundersamt

-Jaså Åke, du har köpt en ubåt?

-Ubåt? Nej det är en hund.

-Men den har ju ett periskop..

-Fast det är en hund.

-Ok, men det var ju en hemsk historia med den danske uppfinnaren och hans ubåt

-Fast detta är en hund.

-Ja, man undrar ju vad Ryssarna har i våra svenska vatten.

-DET ÄR EN HUND!

Ja ni förstår själva. Ovärdigheten. Dels att ha en granne som tror att man har köpt en ubåt och sen att den stackars hunden måste intuberad för att överhuvudtaget kunna andas. Med i bästa fall ett snyggt svart sugrör, i värsta fall, ett stulet vitt, med röda ränder från donken.

Sen finns det andra hundar. De med så kallad fläckvis behåring. Det. Är. Så. Sjukt. Som en nakenhund (vilket också är helt orimligt sjukt) fast med päls på höger framtass, vänster öra och en liten dutt på svansen. Vad handlar det om? Hur tänkte man där? Man vill att hunden ska se ut som den går på cellgifter? Vad är det för bisarr design?

Sen har vi de små hundarna. Alltså de riktigt riktigt riiiiiiktigt små. Nu pratar jag inte om de som får plats i handskfacket i bilden utan de som skramlar runt likt enkronor i myntfacket i precis bredvis växelspaken. Jag har fångat möss i vasksåpet här hemma som är större.

Jag har för mig att Jesper Rönndahl har haft en spaning om detta. Till slut kommer hundar att vara vår lösning på t ex förvaring. De kommer inom några år vara så små att de upptar negativa kubikmetrar. Hunden du köper om ca 20 år är alltså så liten att du frigör låt säga 50 kubikmeter. Det är alltid bra med 50 extra kubikmeter förvaringsutrymme. Tro mig.

Hur det blir i verkligheten med just den hundens instagramkonto vet jag inte. Kanske ingen direkt likeraket om det bara är bilder på svarta hål eller folks nya källarförråd fulla med för små slalompjäxor, några lådor med skolfoton från åk3 och den där shabby chic-hyllan som nog kan bli bra i sommarstugan?

Så, nu är det dags för kvällspromenad med Stella. Ha en underbar kväll allihopa!

/m

 

 


2 kommentarer

Potatisskalare

Inkorgen fylls av frågor. Jag känner att jag måste förklara mig. Nej, jag har inte slutat blogga. Nej, jag har inte tappat sugen, inspirationen eller lusten. Jag har bara helt och hållet fastnat i någon form av tankevolt. Det rör naturligtvis mycket djuplodande och viktiga problem som ni säkert förstår. Det handlar nämligen om den klassiska potatisskalaren.

potatisskalare design funktion martinreda

Min fru säger att jag ägnat sjukligt mycket tid åt ”den där förbannade potatisskalaren”. Att jag på något sätt inte alls är normal. ”Ingen vettig människa kan lägga så mycket energi på en sån sak Martin” Jag försöker förklara och påstår att detta är ett samhällsproblem med högt designfokus. Något vi måste prata om helt enkelt. Något man måste gå till botten med.

Ja, man kan skala annat än potatis med den. Men den används oftast här hemma som just potatisskalare och i viss mån morotsskalare. Ganska mycket mer morotsskalare än potatisskalare om sanningen ska fram eftersom varken snabbmakaroner eller fiskpinnar behövs skalas nämnvärt. På riktigt heter den Potatisskalare Stål Jonas Original och går här och var att köpa för en spottstyver.

Nåväl, nu till mitt mankemang. Min förra skalare hade efter låg och trogen tjänst gjort sitt. Det var dags för en ny. Med en hyfsat konservativ uppfattning om skalare var ju valet enkelt. Köp en exakt likadan. Designen från 1953 står sig med bravur än idag.

Nöjd, glad i hågen och med ett visst mått av belåtenhet kommer jag hem och börjar skala. Det går som tåget. Attans vad jag skalade. Ni kan inte ens ana hur mycket jag skalade. Vansinne. Hur som. Maten är klar, alla äter och en dryg strax senare är vi samtliga nöjda mätta och belåtna. Då diskar jag.

Sen går det väl en dag eller så innan grönsaksinspirationen tryter och jag tänker servera morotsstavar för femtioelfte gången den veckan och skalaren åker fram. Vad händer? Den funkar inte! Inte ens om jag gör tafatta försök att göra vänsterhänta manövrar. Ursäkta mig, vad är det egentligen som händer i mitt kök. Kom det helt plötsligt hit en illasinnad vette och förtrollade min ypperliga Potatisskalare Stål Jonas Original?  Hur jag än vrider och vänder, vilken hand jag använder, så står jag där som ett praktsär och fattar ingenting.

Va?! Ska det vara såhär? Ska mänskligheten verkligen behöva tåla detta? Jag känner att jag måste prata med Jonas.

HJÄLP!

/m

 


5 kommentarer

Designhunden – Hur gick det sen?

Kommer ni ihåg min krönika om designhunden? Eller snarare jakten på den ultimata designhunden?

Det blev ett litet, jag ska inte kalla det rabalder, men i alla fall storm i ett vattenglas. ”Va?! Ska DU skaffa hund?!

Nu är det gjort. Den ultimata designhunden har anlänt. Hon heter Stella. Diverse barn och en fru påstår att det är från betydelsen av ordet stjärna. Jag och alla andra som vet, förstår att det är från den belgiska ölen Stella Artios.

Stella är som en båtsman i pytteformat. Jag är alldeles kär. Så emot mina principer egentligen men oj vad den lilla gynnaren har fastnat i hjärtat.

 

Trevlig helg vänner!

/m

 


3 kommentarer

Bokförlag sökes!

Jag har en löjlig dröm om att bli författare en vacker dag. Kan vara en mindre vacker dag också för den delen. Jag är inte kräsen. En dag bara. I stort sett vilken som helst utom imorgon för då har jag andra viktiga saker för mig. Nåväl, jag har skrivit ganska mycket den senaste tiden och tänkte att det kunde vara roligt att smygläcka grejer här. Ni som känner mig vet att jag har ett ordningssinne som en tvångslobotomerad utter,  så mycket riktigt kan jag inte, hur jag än söker i datorn hitta mina tvångstråcklade rader. Jag hittade däremot detta i telefonens anteckningar. Bättre än inget, om än osammanhängande och ofärdigt.

Vem är jag? Vem jag är? VEM JAG ÄR?! Alltså jag kan inte med ord beskriva hatet jag känner mot de här förbannade webenkäterna. Varför ska tvunget de nya ägarna veta vem jag är? Jag har ju jobbat här i 12 och dessutom är det en lögn. Alltså inte det att jag jobbar för det gör jag ju, i alla fall ibland,  men det där med att ”den här webenkäten tar bara några minuter att genomföra”… Bullshit! Alla vet ju att det tar minst en halv dag att klicka sig igenom de förbannade sidorna där man ska värdera saker mellan 1 – 10 och sen, som grädde på moset skriva egna åsikter.

Jag är fortfarande på första frågan. Vem är jag ? – beskriv kortfattat.

Kortfattat?! De måste ju vara helt efterblivna om de skickar ut en enkät med en sådan uppmaning till mig. Skriva kortfattat! Vilken förolämpning. Att skriva kortfattat när man har hela huvudet fullt av hur långa meningar som helst som bara vill ut. Hela tiden. Det är ju som att be slumpmässigt utvald politiker ge ett rakt svar.

Men vem är jag? Jag kan ju inte skriva sanningen. Att jag sitter här, alldeles för högt avlönad för att skriva säljande reklambudskap fast jag egentligen vill vara författare? Jag kan inte skriva att jag ser mig själv som den fulländade korsningen mellan Calle Schulman och Per Holknekt. Alltså Calle Schulman-smart och Per Holknekt-snygg. Inte tvärtom om. Fast tänk om det hade varit tvärtom. Man hade sett ut som Calle men lyckats bli dumpad av Lena Ph. Herregud vad man ska vara tacksam.

Fast det behöver jag ju inte skriva, det ser de ju direkt på min profilbild på intranätet.

Detta är andra enkäten på tre år. Någon jävla HR-avdelning vill veta allt om mig och jag tänker inte svara. Inte en gång till. Det har jag bestämt helt själv. För sånt bestämmer jag.

De nya ägarna vill veta allt om oss men jag ska nog se till att spela dem ett spratt. Men mer om det senare. Nu tänker jag alldeles för mycket på Louise.

Louise. Just det. Alla heter nämligen Louise. Om nu det första jag funderar på när jag vaknar upp är att väldigt många verkar heta Louise nu för tiden så är det absolut ingen mening med att gå upp överhuvudtaget idag. Jag får ringa och sjukanmäla mig. Hade jag haft barn hade jag vabbat resten av veckan. Måste skaffa barn. Fast det bygger på någon form av förhållande och det vet vi ju mycket väl hur bra det brukar gå. Det är nog bäst att jag bara sjukanmäler mig.

Men hur är det ens möjligt? Hela Instagram är fullt av Louise som arrangerar mer stilleben på ananas än vad det finns flyktingar på jorden. Allt i jakten på likes. Via Ananas. Louise hur mår du? Nej, jag måste ta mig samman. Jag kan inte vara orättvis mot Louise innan jag har druckit kaffe. Men det finns fler Instagrambilder på ananas från Louise än vad det finns grekiska restaurangägare som heter Yannis. Fan, Instagram kommer ju att kollapsa av den datamängden mässingsfärgade kvasitropiska frukter. Fast å andra sidan det är väl bara att bygga en ny serverhall i storleksordningen Grönland så är det problemet löst. Plus arbetslösheten i Jokkmokk. Win-win liksom.

 

Kanske ska fortsätta att skriva i telefonen. Den har jag tydligen svårare att slarva bort. Vad tycker ni?

 

/m