MARTINREDA

Sveriges roligaste inredningsblogg! Design, inredning, möbler och trender


2 kommentarer

Bokförlag sökes!

Jag har en löjlig dröm om att bli författare en vacker dag. Kan vara en mindre vacker dag också för den delen. Jag är inte kräsen. En dag bara. I stort sett vilken som helst utom imorgon för då har jag andra viktiga saker för mig. Nåväl, jag har skrivit ganska mycket den senaste tiden och tänkte att det kunde vara roligt att smygläcka grejer här. Ni som känner mig vet att jag har ett ordningssinne som en tvångslobotomerad utter,  så mycket riktigt kan jag inte, hur jag än söker i datorn hitta mina tvångstråcklade rader. Jag hittade däremot detta i telefonens anteckningar. Bättre än inget, om än osammanhängande och ofärdigt.

Vem är jag? Vem jag är? VEM JAG ÄR?! Alltså jag kan inte med ord beskriva hatet jag känner mot de här förbannade webenkäterna. Varför ska tvunget de nya ägarna veta vem jag är? Jag har ju jobbat här i 12 och dessutom är det en lögn. Alltså inte det att jag jobbar för det gör jag ju, i alla fall ibland,  men det där med att ”den här webenkäten tar bara några minuter att genomföra”… Bullshit! Alla vet ju att det tar minst en halv dag att klicka sig igenom de förbannade sidorna där man ska värdera saker mellan 1 – 10 och sen, som grädde på moset skriva egna åsikter.

Jag är fortfarande på första frågan. Vem är jag ? – beskriv kortfattat.

Kortfattat?! De måste ju vara helt efterblivna om de skickar ut en enkät med en sådan uppmaning till mig. Skriva kortfattat! Vilken förolämpning. Att skriva kortfattat när man har hela huvudet fullt av hur långa meningar som helst som bara vill ut. Hela tiden. Det är ju som att be slumpmässigt utvald politiker ge ett rakt svar.

Men vem är jag? Jag kan ju inte skriva sanningen. Att jag sitter här, alldeles för högt avlönad för att skriva säljande reklambudskap fast jag egentligen vill vara författare? Jag kan inte skriva att jag ser mig själv som den fulländade korsningen mellan Calle Schulman och Per Holknekt. Alltså Calle Schulman-smart och Per Holknekt-snygg. Inte tvärtom om. Fast tänk om det hade varit tvärtom. Man hade sett ut som Calle men lyckats bli dumpad av Lena Ph. Herregud vad man ska vara tacksam.

Fast det behöver jag ju inte skriva, det ser de ju direkt på min profilbild på intranätet.

Detta är andra enkäten på tre år. Någon jävla HR-avdelning vill veta allt om mig och jag tänker inte svara. Inte en gång till. Det har jag bestämt helt själv. För sånt bestämmer jag.

De nya ägarna vill veta allt om oss men jag ska nog se till att spela dem ett spratt. Men mer om det senare. Nu tänker jag alldeles för mycket på Louise.

Louise. Just det. Alla heter nämligen Louise. Om nu det första jag funderar på när jag vaknar upp är att väldigt många verkar heta Louise nu för tiden så är det absolut ingen mening med att gå upp överhuvudtaget idag. Jag får ringa och sjukanmäla mig. Hade jag haft barn hade jag vabbat resten av veckan. Måste skaffa barn. Fast det bygger på någon form av förhållande och det vet vi ju mycket väl hur bra det brukar gå. Det är nog bäst att jag bara sjukanmäler mig.

Men hur är det ens möjligt? Hela Instagram är fullt av Louise som arrangerar mer stilleben på ananas än vad det finns flyktingar på jorden. Allt i jakten på likes. Via Ananas. Louise hur mår du? Nej, jag måste ta mig samman. Jag kan inte vara orättvis mot Louise innan jag har druckit kaffe. Men det finns fler Instagrambilder på ananas från Louise än vad det finns grekiska restaurangägare som heter Yannis. Fan, Instagram kommer ju att kollapsa av den datamängden mässingsfärgade kvasitropiska frukter. Fast å andra sidan det är väl bara att bygga en ny serverhall i storleksordningen Grönland så är det problemet löst. Plus arbetslösheten i Jokkmokk. Win-win liksom.

 

Kanske ska fortsätta att skriva i telefonen. Den har jag tydligen svårare att slarva bort. Vad tycker ni?

 

/m

 

 


1 kommentar

Cosentino – Eternal Party

Det har varit, lindrigt sagt, lite si och så med närvaron på mina bloggar den senaste tiden. Det beror i mångt och mycket på festligheterna i onsdags. Jag och Hanna har jobbat ganska intensivt ett bra tag nu med att skapa ett event för Cosentino. En heldag för branschfolk inom stenskivor men också en middag på kvällskvisten för våra fantastiska bloggkollegor. Allt gick bra. Mycket bra för att vara lagom skrytsam. Det beror lite på mig, ännu mer på Hanna men allra mest på våra gäster.

Madeleine, Alva, Elin, Lotta och Jenni. Diana, Katrin, Fia, Emma och Sarah. Linn, Alice, Anna och Cosentinogänget representerat av Anna, Pierre och Fredrik. Tack alla!

Mushy Mushy bjöd på orimligt god och dito photogenique mat. Allt serverat på stenskivor såklart.

Att få sitta ner i flera timmar, äta och dricka gott men också prata och skratta med sina fina vänner är en extrem lyx. På listan över bra middagar som man aldrig vill ska ta slut är detta en ny etta.

Stylingarbetet i lokalen hade aldrig blivit så bra om inte By On Design så frikostigt hade låtit mig (i halvpanik naturligtvis) sno ihop grejer från deras lager samt ett lika generöst lånande från Blomsterlandet i Kungsbacka. Vilka hjältar det finns!

Alla de fina bilderna har Alice tagit.

Nu är det dags för nästa event. Inte mitt arrangemang, men det ska bli väldans trevligt med dop i Skåne. På återhörande.

/Gudfadern

 


1 kommentar

Pile of Shit

Nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag varit tyst den senaste tiden. Vissa läsare tycker kanske till och med att det varit en lugn och fridfull period utan mitt evinnerliga tyckande och tänkande. Jag hade faktiskt tänkt att vara tyst i ytterligare några dagar men så dök pressreleasen om Pile of Shit upp i min inkorg och då blev måttet rågat….

Egentligen skulle jag vilja kopiera hela pressreleasen och lägga in den här så ni själva fick läsa och skratta men det blir enklare om jag väljer ut lite fina highlights eller hur?

Pile of Shit är saken du vill ha men inte behöver” säger Jennie Rhönnstad.

Detta är det dummaste jag någonsin har läst” säger Martin Wendelbo.

Jennie jobbar på företaget Bedazzled. Tillsammans med designbyrån Straight har de utvecklat år 2017 hittills dummaste koncept – Pile of Shit. Bokstavligt och bildligt talat.

Varumärket kännetecknas av stora extravaganta smycken, ofta med en humoristisk underton. Pile of Shit präglas utan tvekan av denna humor, men i en harmonisk kombination med Straights syn på produkter och deras funktionalitet.

Nej! Jag har inte själv hittat på ovanstående citat. Det är äkta. Vi läser det igen och tar oss en funderare. Humoristisk underton? Harmonisk kombination? Produkters funktionalitet?

Humorn i att driva med mindre skickliga och kanske inte fullt så motoriskt lyckade människor? Är det verkligen roligt? Den harmoniska kombinationen av att någon lyckats vrida upp ugnen så pass att vissa delar börjat smälta? Funktionaliteten att det oavsett hur mycket skit som redan ligger i den stora blå containern för plåtskräp på återvinningsstationen så är det alltid möjligt att även slänga detta?

Inte ens Superskaparna under vildaste absintrus hade kunnat prestera liknande märkligheter.

Vill man så kan man såklart köpa något av föremålen. För 5000kr. Morberg, jag tar tillbaks allt jag sa om skärbrädan. Allt är förlåtet. ALLT.

/m

 


Lämna en kommentar

Norm Architects – Sabi Leaves

Jag har inte gjort någon vetenskaplig studie på det här men troligtvis finns det fler tillverkare av meningslösa grafiska prints än det finns husdjur med egna instagramkonto. Utan att räkna vidare på det så kan vi väl bara enas om att biljoners biljoner är för mycket. Alldeles för mycket.

Senast ut i raden av tryckt tristess är danska Paper Collective och deras samarbete med Norm Architects. Man har fotograferat löv. Japp. Löv. Sen trycker man det på ett stort papper och slår sig för bröstet. Jag repeterar. Ett löv.

paper_collective_martinreda_2 paper_collective_martinreda_3

Ja, nu kommer säkerligen någon av de inblandade att haffa mig på nästa mingel för att stå och kräva min ursäkt eftersom jag påstått att barnen på förskolan Ulliga Uttern hade gjort ett bättre och mer kreativt jobb. Så får det bli. Jag kan ta det. Däremot kan vi inte ta mer nonsensprints. Det finns så många begåvade konstnärer och fotografer ute i världen som gör spännande och vackra saker. Ta kontakt med dem. Jag har massvis med bra förslag som jag frikostigt delar med mig av. Hör av er! Vi behöver nämligen inte  bilder på löv. Torkade höstlöv. När våren är på väg.

/m

 


1 kommentar

What´s the point?

Så stod det i en bisats i en bloggpost jag läste häromdagen. Det handlade om att man bara skulle skriva om sånt som var fint, gulligt, bra och snyggt. Att grotta ner sig i saker som är fel, skeva och fula är det ingen mening i.

I beg to differ, om man nu ska fortsätta slänga sig med engelska uttryck. Varför ska samma vackra hemnethem cirkulera på alla instagramkonton? Varför ska samma möbel från mässan exponeras på samtliga bloggar? Varför ska man ovillkorligen trycka ctrl+c och ctrl+v på senaste pressreleasen och kalla det content? Materialet finns ju redan till allmän beskådan på Mynewsdesk. Jag förstår inte. What´s the point liksom…

Som skribent måste man våga säga sin mening. Man måste våga ta en debatt, man måste våga lyfta på stenarna och ifrågasätta. Annars är det ingen mening.

I måndags fick jag ett pressutskick i brevlådan. Mr Perswall lanserar en ny designserie i samarbete med ett gäng unga talangfulla designers. Extremt spännande! Jag sliter upp kuvertet, läser texten och fastnar för nyheten om Smooth Life.  En designduo bestående av Lena Melin och Liv Gisslandi. Handritat, fantasifullt, grafiskt och illustrativt. Fortfarande extremt spännande. Med en om möjligt ännu större iver bläddrar jag igenom de bifogade tapetbitarna men kammar noll. Inte någonstans finns tapetprover från Smooth Life. Bara en massa vackra men ganska ointressanta bilder på blommor. Och en fröpåse. Från ett helt vanligt ganska ointressant fröpåseföretag. Varför?

What´s the point liksom…

Jag vill ju se och känna på det här

smooth_life_mr_perswall_martinreda_1

/m

För mer tapetnyheter och allmänna väggbetraktelser –  kolla in tapetmartin.se 

 


6 kommentarer

Kakan Hermansson – Faux Marble Pots

Alltså, jag älskar Kakan Hermansson. Kanske inte när hon vinner över mig i På Spåret, men annars har jag nästintill avgudat  varje steg hon tagit i offentlighetens ljus sedan hennes samarbete med Mash Up International. Ett geni kort och gott. Nu har Kakan slagit till igen. Med en helt mästerlig plan. Hon har lyckats lura, inte bara Artilleriet, utan även hela svenska Instagram/Bloggosfären med sina… krukor?

artilleriet-kakan-pressbild-kopia-_4724

Jag är ju inte helt säker men jag jag har sett tillräckligt med tv-deckare för att kunna lägga fram två case här. Båda ganska troliga. Det ena är att Kakan har någon form av syskonbarn som via ett par bemärkelsedagar och julaftnar under ett par års tid försett henne med klassiska Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden-paket. Eller. Alternativ två. Kakan har lockats in på den kriminella banan och helt enkelt stulit dessa, av småbarns fingrar hopknådade trolldegsknyten, från förskolan Urgulliga Uttern.

Det kvittar. Nej, jag stödjer såklart inte någon kriminell verksamhet, men det kvittar. Det är mästerligt. Alla har skrivit om det, alla har instagrammat om det. Men ingen har reflekterat. Kan vi göra det ett tag. Sen instagrammar vi och bloggar. Deal?

En stor och innerlig hatt av för de pengar som hamnar hos Rosenlundstödet. Mer sånt! Bara det inte ser ut såhär.

/m

 


1 kommentar

My Dog

Ni undrar såklart varför jag inte har bloggat på 2-3 tider och minst lika många evigheter. Det är för att jag försöker vara lite mer som Formrepubliken. Slow blogging kallas det. Genomtänkt och lite hemligt med välgrundade analyser och skarpa iakttagelser.

Skoja bara! Jag kommer naturligtvis att fortsätta tramsa här. Nu har jag nästan börjat komma ikapp livet som sprang ifrån mig i mellandagarna. Så,  alla ni som inte gillar generaliseringar, sarkasmer och ironi, läs en annan blogg.

Rubriken, vad har den att göra med mitt återintåg i bloggosfären? Extremt konstig rubrik dessutom när det kommer till inredningsbloggande. Men allt har sin naturliga och helt ologiska förklaring. För ett ganska bra tag sedan skrev jag en liten krönika för Residence Magazine. Den handlade lite om hundar.

designhunden_martin_wendelbo

Om man vill, alltså bara om man verkligen vill eller om man nu mot all förmodan inte visste att jag titt som tätt förpestar den högt ansedda tidningen med mina funderingar så kan man läsa mer HÄR.

Nåväl. Jag skrev tydligen om hundar och det ena ledde till det andra så nu sitter jag här med kaffet i handen medans resten av familjen står fullt påklädda i hallen och viftar med biljetter till My Dog. Det ropas en del också. Ganska högt om jag ska vara ärlig. Ganska onödigt också. Jag sitter bara 4-5 meter bort och jag har utmärkt hörsel. Dessutom är det mest saker som ”SKYYYYYNDA DIG!!” och ”Kom igen nu surgubbe! Klart du ska med!”

Ja, surgubben kommer. Han ska bara dricka upp sitt kaffe först. Hur det kommer att gå? Ingen aning men troligtvis rapporterar jag via Insta Stories @martinwendelbo

/m