MARTINREDA

Sveriges roligaste inredningsblogg! Design, inredning, möbler och trender


4 kommentarer

Drömmen om den perfekta grävmaskinen

På den slingriga vägen mellan semesterboendet i Vejbystrand och den stora metropolen Ranarp står den. Grejen med stort G. Den har stått där ett bra tag nu och jag känner att den ropar på mig. Det är tydligen bara jag i hela världen som hör att den ropar. Märkligt. Hörs nämligen klart och tydligt. MAAAARRRTTIIINN KOM OCH KÖP MIG!!!

Jag: Kolla vad fin! Den ska jag köpa.

Fru: Är du dum i huvudet?!

Jag: Nja… Eller jag vet inte, men visst ha

Fru: NEJ!

Jag: Nu avbröt du mig lite. Men visst är den fin? Den är ju jättevacker!

Fru: *djup suck* Man kan inte köpa saker bara för att de är vackra Martin.

Hade min fru suttit bredvid mig i bilen hade hon klappat mig på huvudet för att dels understryka sucken och dels för att trösta mig. Lite som man gör med barn. Men eftersom våra barn, Momentet, Ljud- och låtmannen samt Seglarn har satt det som sina livs högsta mål att hålla osams så fort säkerhetsbältet sitter på så sitter jag i mitten bak likt en jävla Berlinmur för att förhindra nya världskrig under den 5,4 kilometer långa resan. Den där bilsemestern till medelhavet känns väldigt långt borta….

Jag: Man kan visst köpa saker bara för att de är vackra. Du gör ju det hela tiden.

Fru: Gör jag inte!

Jag: Gör du visst. Den där lilla vita porslinsfågeln som är som en vas till exempel.

Fru: Men herregud Martin, den kostade 2 kr på loppisen.

Jag: Ja, men du köpte den för att den var vacker. Vi vet ju dessutom inte vad grävskopan kostar. Jag får ju inte ens gå av och känna på den, än mindre ringa och fråga om priset.

Fru: Den kommer att kosta mer än 2 kr, dessutom undrar jag hur du ska få upp den till Forsbäck, var du ska ställa den på tomten och framförallt VAD du ska göra med den?!

Jag: Man kan väl köra kustvägen upp, det tar kanske en vecka men det är ju en fin väg. Jag har inte riktigt funderat ut var den ska stå men den kan ju göra väldigt mycket nytta i trädgården tänker jag. Tänk alla nya fina rabatter och sånt vi kan göra.

Fru: Tänker du skriva om detta samtalet och länka in mig för att fjäska som kommer jag INTE att gå på det. Är det förstått?!

Jag: Nej, men jag skulle vilja påstå att den vackra grävkopan är ett givet stopp på #utflyktstipsskåne

Fru: Så du skriver inget tramsigt om detta?

Jag: Nej, lovar. Ska bara ta en bild….

/m


Lämna en kommentar

Krönikor på Residence Magazine

Troligtvis vet de flesta av er om att jag sedan ungefär ett halvår tillbaka skriver krönikor på Residence Magazine. Ett fantastiskt roligt jobb där jag får lätta lite på mina tankar om design och inredning. Oftast är det bara trams, ironi och sarkasmer men ibland skriver jag om viktiga saker också.

Senaste krönikan tillhör inte det sistnämnda. Jag mansplainar lite lätt om bebisar, tatueringar, diy och Designterapin.

Vill du läsa den texten så klickar du HÄR.

Ha nu en underbar Torsdag!

/m


Lämna en kommentar

Kvinnliga formgivare

Det finns en svensk gubbformgivartrio. Alltså en trio som formger saker, inte gubbar. För några år sedan gjorde de en kollektion med tapeter. Det lovordades såklart. Av alla. Utom mig. Såklart. Man kan säga att det blev en ganska frostig stämning efter det. De vänliga nickarna på följande möbelmässor uteblev och jag fick verkligen argumentera för min sak – det finns kvinnliga formgivare som gör jobbet bättre.

Nåväl, åren har passerat och jag har via tangentbordet kanske inte direkt slutat skapa konflikter men vurmen för att lyfta kvinnliga formgivare består. Ni som inte klarar av namedropping borde sluta läsa någonstans nu ganska snart. Ni andra som är intresserade av framtidens stora stjärnor, ni kan enkelt googla bort en vecka genom att köra ctrl+c och ctrl+c på namnen nedan.

Jag och min kompis Peter (formrepubliken.se) har en pod. Yes, I know. Två gubbar. Men om vi bortser från det så har vi faktiskt en pod. Den heter Designterapin. Man behöver verkligen inte lyssna på den. Alltså verkligen inte. Det är bara två sura gnälliga gubbar som pratar design. Men grundtanken är god. Att få prata ut om design. I ett av våra avsnitt lyfte vi frågan om kvinnliga formgivare. Finns de? Var finns de och framförallt varför syns de inte? Vi gjorde en efterlysning och svaren lät inte vänta på sig.

Visst finns det kvinnliga formgivare. Inte bara det, utan kvinnliga formgivare som jag aldrig hört talas om som gör klassiska håll-käften-snygga saker.

Några av dem, jag säger några, för det finns såklart fler, heter

Chris Liljeberg Hallstrøm, Sofie Østerby, Eva Fly, Alvilde Holm, Celina Rolmar, Astrid Tolnov Larsen, och Ellinor Ericsson.  Man kan med lite finurlighet ana att just dessa namn är hämtade från det förlovade pölselandet i väster och det är korrekt. Naturligtvis finns det svenska, precis lika kompetenta kvinnliga formgivare. Några av dem heter

Lisa Hilland, Hanna Wendelbo, Anna Elzer Oscarsson, Tina Larsson, Emma Olbers, Cecilia Viklund Söderquist och Lisalove Bäckman

Ni fattar. Det finns en hel drös att hämta. Detta är bara ett urval för att påvisa styrkan och mångfalden.

Så med denna ganska gedigna lista hoppas jag att man lämnar gubbarna till nästa projekt och låter de som verkligen kan och vill något få sprida sin design.

/m

 

 


3 kommentarer

The Vanheden Style

Nej, jag vet, Detta är ingen modeblogg. Men jag måste lyfta ett ämne som bekymrat mig något enormt den senaste tiden. The Vanheden Style. Jag tänkte ta upp det i nästa avsnitt av Designterapin men det kliar så förbaskat i fingrarna så ni får faktiskt vara vänliga och stå ut med mina betraktelser redan nu.

The Vanheden Style är troligtvis den sjukaste modeknyck mänskligheten någonsin har beskådat. Ni känner till karaktären? Från Jönssonligan. För korta byxor, för liten kavaj och ett par loafers.

Kläderna till Vanheden i Jönssonligan var ett medvetet val från de som producerade filmerna. Man ville skoja till det lite. Tänk er då att våren 2017 så besudlas offentligheten av ännu mindre kavajer och ännu mer för korta byxor på medelålders män med långt mer gånget midjemått än vad herr Brunnberg hade när han spelade in filmerna. Skoj? Nej! Inte ens ordet sjukt räcker inte för att beskriva detta fenomen.

Du 43 åriga man med grav ölmage, rakat huvud och ett skägg som får cyklande sofo-mamils dito att framstå som tonårsfjun, sluta. Bara sluta. Du ser inte klok ut i din pyttelilla kavaj. Inte ens liknelsen med korvskinn gör sig besvär här i och med att det ser ut som ett tält i jämförelse med vad du har på dig. Sluta. Bara sluta.

/m

 


Lämna en kommentar

Dolce & Gabbana – Smeg

Jo, jag vet. Det är ingen nyhet. Det har nämnts både här och där och  bilderna har gjort sin lilla obligatoriska cirkulationsturné på sociala medier men har någon verkligen reflekterat? Är det någon som faktiskt ser vad som hänt?

Det är ju lite som om alla Kalle Moraeus dalahästar har parat sig med vitvaruavdelningen på Elgiganten. Hur kan det få passera obemärkt? På fullaste allvar. I vilket kök ska de stå? Hur ser målgruppen ut? Smegs designsamarbeten blir bara märkligare och märkligare. Vem trodde att de kunde toppa Carolina Gynnings projekt?

Om man nu ska gå åt det lekfulla mer färgglada hållet varför knyter man inte an Pappas Pärlor? Då hade man fått något vackert samtidigt som en stor portion humor skulle lyfta kollektion. Ni får det tipset av mig Smeg. Varsågoda.

/m

 


2 kommentarer

Kustfolk – Varberg 2017

Igår hann jag med en superkort sväng till Kustfolk i Varberg. Har man vägarna förbi eller om man rent utav är i närheten så ska man inte missa. Alltid lika vackert och inspirerande! Många av mina favoriter var såklart där. Kollijox och Strömma Farmlodge men även fantastiskt trevliga kompisar som Pappa Pastell. Här visar han föredömligt hur man bär upp en mössa från Gossebary Lay. Bara en sån sak.

Även om jag fick träffa Jenny och njuta av hennes magiskt fina konst så saknade jag hennes man Jens en hel del.

Kustfolk har öppet även idag så unna dig en trevlig söndagsutflykt och låt dig inspireras!

/m

 


1 kommentar

What´s the point?

Så stod det i en bisats i en bloggpost jag läste häromdagen. Det handlade om att man bara skulle skriva om sånt som var fint, gulligt, bra och snyggt. Att grotta ner sig i saker som är fel, skeva och fula är det ingen mening i.

I beg to differ, om man nu ska fortsätta slänga sig med engelska uttryck. Varför ska samma vackra hemnethem cirkulera på alla instagramkonton? Varför ska samma möbel från mässan exponeras på samtliga bloggar? Varför ska man ovillkorligen trycka ctrl+c och ctrl+v på senaste pressreleasen och kalla det content? Materialet finns ju redan till allmän beskådan på Mynewsdesk. Jag förstår inte. What´s the point liksom…

Som skribent måste man våga säga sin mening. Man måste våga ta en debatt, man måste våga lyfta på stenarna och ifrågasätta. Annars är det ingen mening.

I måndags fick jag ett pressutskick i brevlådan. Mr Perswall lanserar en ny designserie i samarbete med ett gäng unga talangfulla designers. Extremt spännande! Jag sliter upp kuvertet, läser texten och fastnar för nyheten om Smooth Life.  En designduo bestående av Lena Melin och Liv Gisslandi. Handritat, fantasifullt, grafiskt och illustrativt. Fortfarande extremt spännande. Med en om möjligt ännu större iver bläddrar jag igenom de bifogade tapetbitarna men kammar noll. Inte någonstans finns tapetprover från Smooth Life. Bara en massa vackra men ganska ointressanta bilder på blommor. Och en fröpåse. Från ett helt vanligt ganska ointressant fröpåseföretag. Varför?

What´s the point liksom…

Jag vill ju se och känna på det här

smooth_life_mr_perswall_martinreda_1

/m

För mer tapetnyheter och allmänna väggbetraktelser –  kolla in tapetmartin.se