Ja, ni har läst och hört det tusen gånger innan. Det lilla rimmet har blivit en vedertagen sanning men…

Då har ni inte sett den brunroströdsmutsiga apokalyps som härjar likt ett korståg just nu. Det är fult på riktigt. På mässor, i butiker och i inredningsmagasin. Jag har precis bläddrat igenom de senaste utgåvorna av våra största inredningsmagasin. Tror jag. Jag kan också ha bläddrat i mammas fotoalbum från -79 och fastnat för min bruna velouroverall jag hade på dagis. Oklart. Det som är klart är att den bruna sörjan sköljer över oss som en tsunami och vi gör inget åt det. Tvärtom! Vi gillar och delar. Vi skriver ”Åhhh vad fint!”, ”Vilken färgkod är det?” och vi delar ut hjärtan och superglada emojis som cola light-höga tweenies på snapchat.

Det kallas naturnära toner. Men det är brunt. Naturnära? Vad har de som bestämmer saker och ting för natur nära sig? Man blir orolig.

Hör jag ordet naturnära en gång till…

 

Vem vill på allvar ha en terrakottakaraff på bordet i sällskap med en kastanjenbrun vas med jordresterna kvar efter hipsterförvaringen, för den unika patinans skull, 1 meter under älgbräkenplantan i den överekologiska trädgården?

Sluta!

Bara för att det är höst och vi torkar trattkantareller som det inte fanns någon morgondag betyder inte det att precis allt du ställer fram i hushållet ska vara ”mysigt murrigt”, ”mustigt mystiskt” eller ”övermogen mangomarmorerat”

Skärp er!

Skärbrädor, kuddar, förkläden, ljuslyktor, soffor, lampor, bestick, vaser, mattor etc etc osv osv…. Allt är brunt. Brunt som om det vore doppat i en färgskala som skulle få personalen på reningsverket att bli avundsjuka. Jag har till och med sett diverse tetrapak i plommonbrun nyans.

Lägg av!

Ljust och fräscht, kom tillbaka! Allt är förlåtet!

/m