Den här söndagen går i märklighetens och fascinationens tecken. Jag tycker att internet och dess sökmotorer är spännande. Och skrämmande. Fast mest intressanta. Jag ska förklara varför jag engagerar mig så i detta nörderi.
För ungefär två månader sedan gick min favoritklocka sönder. Nej, det var ingen vacker dyrgrip. Bara ofantligt robust och stryktålig. Exakt 6,5 år höll den. Utan batteribyte, utan att jag någonsin tog den av mig. En bulldozer på min vänstra arm som tog mig dit jag skulle fem minuter före utsatt tid. Så, jag behövde en ny och googlade mig fram till något motsvarande. Jag menar duger det åt Navy Seals så borde det rimligtvis hålla för en trebarnsförälder.
Vad händer en vecka senare tror ni? Jupp, i alla mina flöden översvämmas jag av ”bästa priset kompis”-annonser på, just det, Luminox.
Som ni säkert har märkt skriver jag en hel del om soffor. I ungefär 11 fall av 10 är det väldigt vackra soffor jag skriver om. Visst, nån gång då och då så snubblar man över något anskrämligt, men det är ytterst sällan.
Varför i hela friden tycker då internet att jag ska få följande i mitt Facebookflöde?
Mycket fult har man sett i sina dar, men det här slår nog alla rekord. Faktiskt så fult att jag har av ren rädsla inte vågat klicka mig vidare. Och då ser jag mig själv som ganska modig.
Dagens sista googlingsexempel är inte märkligt eller fascinerande. Det är bara så dumt så att jag baxnar. Var är världen på väg? Min nyfikne svåger ville prompt veta hur lång melodifestivalvinnaren Sanna Nielsen var.
Detta är resultatet.
Jag har inga ord. Däremot ser jag att det finns en hel del jobb för mänskligheten att göra de 364 andra dagarna som inte är den 8:e mars.
/m
